Alla som ska gifta sig i oktober räcker upp en hand! Jaha, var det bara jag? Okej, synd för er. Om cirka fem månader ska jag i alla fall hasa ner för mittgången i Engelbrektskyrkan med Johanna och jag tänker göra det i en måttsydd smoking från mina kompisar på Atelier Saman Amel.
Hos Saman Amel och Dag Granath kan du sy upp en smoking, eller kostym för den delen, utan att bli vare sig utfattig – eller behöva låtsas att du har en måttsydd kavaj trots att det är typ längd och bröstvidd som du har kunnat påverka. Genom att låta några få av de tre miljoner komponenter i kostymen vara maskinsydda istället för handsydda så kapar man en liten slant utan att förlora i känsla, så har i alla fall jag förstått det. Känns rimligt hur som helst.
Jag hälsade på i deras lilla ateljé på Östermalm för någon månad sedan och pratade kläder, pratade livet, fick min kropp mätt på många nya sätt (Saman står på knä bakom mig och säger typ ”plus 1,5 på hyllan, fyller du i det?” till Dag, mycket spännande), valde tyger och detaljer och hade en väldigt trevlig stund. Jag valde svart framför midnattsblå för det känns lite coolare, jag valde rätt breda och spetsiga slag, två knappar, raka byxor med lite högre midja och revärer – inte alls långt från den looken de själva jobbar med. Sedan traskade jag därifrån med händer som doftade gott av La Tulipe-tvålen från Byredo som de har – och med en fantastisk känsla av ökad livskvalitet. Sedan var det bara att vänta.
Häromdagen var det så dags för första provningen av själva smokingen. Det sjuka var att det var som att ta på sig en tunn kofta. Så smidigt, lätt och skönt. Känslan: Hejdå mjukisbyxor, nu är det smoking som gäller i soffan framför Netflix-maraton. Jag tittade i spegeln och tänkte shit vad snygg den är! Men det är då det magiska händer. Det är då Saman börjar petas och nypas.
Några snabba nålpetningar i ryggen, jag blinkar till, och plötsligt ser jag längre och smalare ut. ”Jag tog in några centimeter här bara.” Ett nyp vid armvecket och jag ser plötsligt yngre och snyggare ut. Vad är det som händer? Det är fantastiskt lyxigt. Jag har alltid ansett mig ha en kropp som ändå passar väldigt bra till off-the-rack-storlekar, men det är häpnadsväckande vilken enorm skillnad dessa små korrigeringar gör. Nu är smokingen på väg tillbaka till skrädderiet i Neapel och om några veckor är det dags för vad som kan bli den slutgiltiga provningen – men jag är typ redan nöjd och pirrig som en liten skolpojke.
Foto: Dag Granath