Fotbolls-EM närmar sig slutet. Ikväll är det semifinal mellan Wales och Portugal med Cristiano Ronaldo på planen. Ronaldo, av många ansedd som världens bästa fotbollsspelare. Med teknik som ingen annan, utomjordisk fysik och sinnessjuk skottförmåga är han i det närmaste komplett på planen. Ett praktexempar, en fröjd att titta på, ett underbarn och samtidigt en träningsprodukt som personifierar så mycket av det jag gillar med fotboll. Lägg därtill en framgångsrik karriär vid sidan av, med modelluppdrag, egna klädkollektioner, mer pengar än man kan göra åt och ett vad det verkar lyckligt liv – och du får en person som tickar alla boxarna.
Cristiano Ronaldo är en sann förebild, han har allt.
Så varför hatar jag honom?
Jag gillar fotboll, jag gillar bra fotbollsspelare, jag gillar när det går bra för personer som kämpar, jag gillar när vuxna män vågar visa känslor. Men jag klarar inte av Ronaldo. Jag tittar när Portugal spelar och vill i varje given sekund att det ska gå dåligt för honom. Laget och matchen är oväsentlig, det får gå hur som helst, jag vill bara att han ska göra bort sig. Tappa bollen, bli tacklad, missa öppet mål. All min energi går åt till att önska Cristiano Ronaldo illa på planen.
När han missar en straff, som mot Österrike i gruppspelet, eller börjar gråta efter en förlust, ja då blir jag liksom pirrig i hela kroppen av skadeglädje. Jag sitter framför tv:n och riktigt gottar mig. Det är som att Ronaldos olycka för en stund fyller ut hålrummet i mitt bröst, det där jag tvivlar allra mest på mig själv.
Jag tror att Ronaldo är för bra. Det går för bra för honom. Och jag ser det och så vänder jag blicken mot mig själv och allt bra som jag har gjort bleknar, jag ser bara sprickorna i mig själv, allt det som inte är bra, alla svagheter och det blir mer och mer och plötsligt består hela jag av en svart sörja av otillräcklighetskänslor. Jag känner mig dålig, jag blir en mycket liten människa. Men när det går dåligt för honom och han börjar gråta, eller när han säger nedvärderande saker om motståndarnas spel, eller skäller ut sina medspelare, när han beter sig som ett barn, då fylls jag av ett lugn. Jag blir glad. Hans småaktighet gör mig lycklig, för en liten stund.
Och sen så skäms jag. Oj vad jag skäms.
För jag är ju en rimlig människa, jag vet hur samhället ser på sådana tankar och känslor. Missunnsamhet och avundsjuka är bland det fulaste man kan känna. Usch vad dåligt, Johan! Fy!
Sådär håller det på, fram och tillbaka.
Ikväll räknar jag med att han som vanligt plockar fram det bästa ur sig själv.
Och det sämsta ur mig.