”Det ser ut som att du fastnat i en kondom – av tyg. Som att du vägrar ge upp drömmen att en gång bli en prima ballerina, i upprullade chinos och oxfordskjorta.”
Vi måste våga prata om det.
Ja, det är skamfyllt, och ja, det kan funka på kort sikt att låtsas som ingenting. Att ignorera problemet helt bara. Men det löser ju inget.
För att kunna stötta varandra måste vi våga visa oss svaga.
Vi måste prata om det.
Prata om sommarens stora skräck; det förhatliga, förbjudna plagget: Den osynliga strumpan.
* * *
Vad kan det finnas för problem med en strumpa som inte syns? Det är väl jättesmart att utnyttja strumpans alla fördelar, inget skav och inga nersvettade dojor, samtidigt som du ser snyggt barfota ut i dina skor? Jo absolut, men så fort du inte har skor på dig ser det så fruktansvärt löjligt ut. En i övrigt fin outfit rasar samman fullständigt när den accentueras av de små söta fotbeklädnaderna. Det ser ut som att du fastnat i en kondom – av tyg. Som att du vägrar ge upp drömmen att en gång bli en prima ballerina, i upprullade chinos och oxfordskjorta. En kollega fick följande fråga av sin 4-åring när han tog av sig skorna: ”Pappa, varför har du trosor på fötterna?”
Det är farligt, för det är så himla lätt att trilla dit. Det börjar oskyldigt, kan väl inte vara så farligt att prova. Bara testa. En gång liksom, tror man. Men sen är man fast.
Strumpan har foten, och hela ens tillvaro i ett stadigt grepp och vägrar släppa taget.
* * *
Den osynliga strumpan, utan skaft, som en liten barnsko av bomullstyg. Träs på fötterna och blir sedan osynlig när skorna tas på.
Redan där borde man ana oråd. För den är ju inte alls osynlig, den är ju där.
Den är ju bara gömd, strumpan – och det som göms i tö kommer obevekligen fram när man vid något tillfälle måste ta av sig skorna.
Då står man där i någons hall. Långt ifrån all värdighet. Bortvänd och ihopkurad, som en smygsupande bekant – alla vet men ingen orkar kommentera längre, ”Johan, ja han tror väl att vi inte märker något” – och försöker smussla med den lilla sockan.
Av är en sak, då kan man med lite fingerfärdighet få av sig sko och strumpa i en rörelse och peta in den i skon. Men ta-på-situationen, det är omöjligt att göra med andra i närheten. Man kanske går in på toaletten och tar på sig istället. Det funkar ett tag. Eller går ut i hallen långt innan de andra och väntar. Folk undrar över ens beteende, någon kanske frågar lite skämtsamt: ”Vad gör du där ute egentligen? Knarkar?” Det går inte att gömma sig längre, kan inte riskera upptäckt.
Så man slutar att dyka upp.
Undviker sociala sammanhang, håller sig för sig själv. Stannar inne, stannar hemma. Stänger av telefonen.
Plötsligt var det fem månader sedan man lämnade lägenheten.
Och man är alldeles ensam.
* * *
Är du, eller någon i din närhet i riskzonen? Det finns hjälp att få. Och ja, det går bra att vara anonym.
* * *
Läs fler krönikor!
JAG VINNER POKEMON GO GENOM ATT ALDRIG BÖRJA SPELA
HAR DU DRABBATS AV SEMESTERHETS?
RONALDO GÖR MIG TILL EN HEMSK PERSON
Följ mig!
SNAP: @denjohanhurtig