Ernst-paradoxen försvårar mitt liv

johan-hurtig-ernst

Det är tyvärr något fel på min hjärna. Inget jätteallvarligt, som att jag inte kan tugga min egen mat eller att jag plötsligt tror att jag gillar David Guetta. Men ändå ett fel som påverkar min vardag rätt mycket, vi kan kalla det för jämförelse-skevhet. Eller Ernst-paradoxen, för det låter ju mycket roligare.

Det är som att min hjärna är lite taskig mot mig och värderar ner bra saker jag gör och värderar upp sånt jag inte är bra på. Om jag skulle svara rätt på nio frågor om olika ämnen och sedan fel på den tionde så skulle min hjärna bara kunna tänka på felsvaret. ”Jag heter Johan Hurtig och jag är dålig på biologi”, till exempel, eller snarare ”fan Johan hur kunde du inte veta var någonstans Ölandstok växer mest, det är ju jätteviktig kunskap!”. Det spelar ingen som helst roll vad det är för nåt objektivt värde i de olika grejerna, min hjärna lurar mig att det jag försummar är superviktigt och det jag fixar är helt självklart.

”Äh, det här gamla Nobelpriset, det är väl inget. Det har väl alla? Däremot måste jag erkänna att jag inte kan spela piano faktiskt. Pinsamt, jag vet.”

Jag antar att det är Ernst Kirchsteigers fel från början, han kan ju både svänga ihop en härlig bea från grunden, samtidigt som han bygger ett hus, från grunden. På en timme inklusive reklam. Barfota. Fy fan.

Det är som att min hjärna deltar i en självpåhittad tävling om att vara perfekt – och samtidigt väljer ut grenar som jag garanterar förlorar i. Det gäller såväl egenskaper som alla sorters framgång och materiella ting.

”Wow grattis, du har köpt massor med snygga sportbilar i himlens alla färger, det måste kännas kul och bra?”

”Njae, jag har ju ingen gul bil. Gul bil är det viktigaste.”

Min kompis Albin sa en så himla bra grej apropå den här hjärnluringen och att jämföra sig med andra:

”Regeln är att man får välja en person att jämföra sig med om man nu måste.”

Jag tycker det är smart, för det är så himla lätt att handplocka jämförelseaspekter från alla i ens omgivning eller på tv eller vad det nu är, som att man är i en affär som säljer självkänsla-utmaningar på lösvikt. ”Okej, jag tar Stephen Hawkings intellekt, Venus Williams fysik och George Clooneys hår tack. Nej förresten Ernst Kirchsteigers hår. Nej, Georges. Nej Ernsts, eller…” Ja ni fattar. Men om man bara får välja en person så blir det lite lättare att se att det är helt normalt med både bättre och sämre sidor i en person. Då blir det lite lättare att slappna av och ta det lite lugnt.

För det är ju omöjligt att jämt vara superlyckad, ingen kan vara bäst på allt. Ingen människa är helt perfekt.

Jag menar, har ni sett Ernst ljusstakar? Lite rundstav och en fastlimmad kaffekopp. Fy fan.

* * *

(Den här texten är ett samarbete med IKEA och deras nya kampanj Let’s Relax, som syftar till att släppa på prestationsångesten och softa lite istället. Se kampanjfilmen här under.)