Det var i London den skedde, en av tidernas största bortgörning.
Jag ramlar över rubriken ”Pojke förlorade testikel efter vårdmiss”. Klickar (givetvis) och får på UNT läsa historien om en ung man som sökt vård, skickats hem, återvänt varvid pungvred konstaterats – men då var testikeln bortom räddning. Lex Maria-anmälan pekar nu på bristfälliga rutiner och kvar sitter jag med kalla kårar längs ryggraden (från skrevet ungefär).
Lex Maria, vårdgivares anmälningsskyldighet då en patient har utsatts för skada i sjukvården, finns till för att vi ska kunna lära av misstag och är såklart jättebra. Det finns även en Lex Sarah, för missförhållanden inom socialtjänsten och förut en Lex Uggla inom ekonomi. Men den lades ner. Och det är det som är grejen, vi kan ju inte hålla på och lägga ner de här Lex:arna, vi behöver fler. Många fler!
* * *
Ta det här exemplet:
Jag befinner mig på pressresa i London med ett sällskap svenska modejournalister. Vi äter lunch på ett hipsterställe vid Brick Lane och en ur sällskapet ursäktar sig för att gå på toa. Nästan direkt behöver jag också gå. Vid pissoaren hör jag hur min kollega spolar från ett av båsen bakom mig och är på väg ut. På min bästa överdrivna gangsta-engelska ropar jag högt mot honom:
”WASSUP MAH NIGGAH!”
När istället en stor svart man stiger ut.
Oj.
Han tittar på mig, tar ett steg närmare. Det är tur att jag redan kissar, för annars hade jag förmodligen kissat på mig. Han stannar till framför mig, lite för nära.
”It’s all good”, säger han och går ut.
När min kollega strax därpå kommer ut från sitt bås är han taktfull nog att inte fråga varför jag står och gråter vid pissoaren.
Hur anmäler jag mig själv där? Jag har ju verkligen brustit i mina rutiner.
Eller den där gången när jag skulle äta pizza med en kompis. Servitören har lite brytning, ställer ner tallrikarna och säger glatt: ”Smaka måltid.”
Och idioten jag svarar: ”Ja jag tänkte det.”
Aj aj, ännu en ordentlig rutinbristning.
* * *
Helt enkelt: Varför finns det ingen Lex för när man är vardagsrasist? Eller när man pappaskämtar lite fel, eller när man bara råkar vara en aning dum i huvudet?
Ni förstår vart jag är på väg.
Härmed instiftar vi just en sådan – och jag föreslår att vi kallar den ”Lex Hurtig”.
* * *
Läs fler krönikor!
GRATTIS ALLA TUNNHÅRIGA – ÄNTLIGEN ÄR NI TRENDIGAST!
JAG HAR GJORT MED FÖR JÄMSTÄLLDHETEN ÄN NÅGON ANNAN
VI HAR BLIVIT ETT ”ALLT ELLER INGET”-LAND – OCH JAG HATAR DET
VI MÅSTE PRATA OM DE OSYNLIGA STRUMPORNA