”Det är dags att sluta slentriananvända ”hipster” som ett slappt skällsord.”
* * *
Jag befinner mig i en bar med en kompis.
Han beställer en stor stark och jag ser att de har öl från Pang Pang-bryggeriet som jag gillar, så jag beställer en sån.
Repliken kommer blixtsnabbt:
”Oj, hipstervarning!”
Då har jag tydligen reducerats till hipster i min kompis ögon, enbart genom att beställa en specifik öl.
* * *
Jag kommer bli lite av en ordmärkare nu, du får ursäkta för jag bara måste.
Folk använder hipster som skällsord på ett alldeles för slapphänt sätt. Hipster brukade vara något annat, mycket mer avancerat.
En riktig hipster är ju något så fruktansvärt hipp. Det handlar inte bara om att gilla en viss sorts öl, eller ett speciellt band – och verkligen inte om att bara vara en ”skön” kille med skägg. En riktig hipster är så extremt smal och specifik i vad hen gillar att det kan vara svårt att förstå.
Tänk dig en fattig arbetarklassfamilj i en förort i utkanten av London. De har en son, Gary, 13 år gammal. Han drömmer om att göra musik för att kunna ta sig bort från det skitliv han tycker sig leva i den här skitförorten. Så han önskar sig en dator med ljudkort i julklapp, för att kunna installera de musikprogram som han tänker ladda hem fast det är olagligt. Men
pappan får allt färre skift på jobbet, så pengarna räcker knappt till vardagslivet och än mindre till några julklappar. Det blir ingen dator till Gary, det blir ingen musik.
Och ändå sitter någon och skryter om hur hen brukade lyssna på Garys musik och slutade lyssna på den för att den kändes för mainstream – INNAN DEN ENS FANNS.
Där har du en riktig jäkla urhipster.
* * *
Man om man hipsterhånar någon som bara är lite lagom specifik inom ett ämne så vattnar man ur begreppet fullständigt. Du provar lite olika och sedan bestämmer du dig för en sort som du gillar mest och då är du plötsligt hipster – endast om det rör sig om öl, musik, kläder och typ kaffe. Ska det vara så lätt att bli hipster borde man i alla fall vara konsekvent – då borde det gälla alla sorters val.
Som yrkesval.
”Ja, hej, Christian heter jag, jobbar som revisor.”
”VA! Har du ETT jobb bara? Hipstervarning! Du kan inte jobba med lite vad som helst, nänä, du vill bara vara revisor du. Revisorshipster!”
Eller bostad. Man har varit på massa visningar, vägt för- och nackdelar, deltagit i budgivningar och till slut köpt en egen lägenhet.
”Buuuuu! Hipstervarning! Du kan inte bo lite varstans, du måste bo på ett särskilt ställe, varje dag.” (Nu ligger lägenheten i det här exemplet i Hornstull, men strunta i det.)
Eller man står längst fram vid altaret i kyrkan. Prästen säger högtidligt: ”Tager du…”
”BUUUUU BRÖLLOPSHIPSTER! Kolla! Han vill bara gifta sig med en speciell person, haha vilken hipster, det kan inte vara vem som helst tydligen. Buuu!”
Det blir löjligt.
Och fullföljer man tankegången finns det några som passar mer in på epitetet än alla andra, riktiga ultrahipsters: Rasisterna.
Dom bara ”Jag gillar den vita rasen bäst, den passar mig, det är min favoritras faktiskt. Jag är väl lite av en rashipster.”
Plus, är det några som i sann hipsteranda lever i självförnekelse är det ju rasister. ”Okej jag kanske var rasist förut, men nu är jag inte det längre”, brukar det låta. ”Jag var jättemycket rasist innan alla andra. Nu när alla är rasister känns det lite för mainstream.”
* * *
Förresten vill jag också säga att jag brukade skriva mycket fler krönikor om hipsters förut, för länge sen.
Nu känns det egentligen lite för mainstream.
* * *
Följ Johan Hurtig!
–
Läs fler krönikor!
TRUMP FÅR MIG ATT TÄNKA PÅ GAMLA JEANS
DEM HAR GJORT MIG TILL EN HATISK ORDMÄRKARE
GRATTIS ALLA TUNNHÅRIGA – ÄNTLIGEN ÄR NI TRENDIGAST!
JAG HAR GJORT MER FÖR JÄMSTÄLLDHETEN ÄN NÅGON ANNAN
VI HAR BLIVIT ETT ”ALLT ELLER INGET”-LAND – OCH JAG HATAR DET