Det är inte gudarna som är tokiga, det är vi!

johan-hurtig-clementiner-med-blad

Jag står i kö på en av de svåråtskiljbara kaffekedjorna och ska precis få bevittna en dialog så konstig, att om någon annan återgivit den för mig skulle jag inte för en sekund tro att den var sann.

I scenen ser vi ”Tjej i kassa”, kring 20 år gammal, glad men också någon annanstans i tankarna och ”Medelålders man i glasögon” som väl är en 45 och nog tycker att han egentligen förtjänar att ha kommit längre i sin karriär än vad han faktiskt gjort.

Tjej i kassa: Hej vad får det lov att vara?

Medelåldersman i glasögon: Ja, jag vet inte, nåt att äta. Kan du rekommendera något?

Tjej: Hm, ja focaccian med parmaskinka är väldig populär.

Medelåldersman: Nej, det känner jag inte för.

Tjej: Nähä, varför bad du mig rekommendera något om du ändå inte ska ta det?

Hon blir sur! Här spetsar jag förstås öronen extra mycket. Men han verkar ha jobbet i tankarna för han tar inte illa upp.

Medelåldersman: Kan du rekommendera nåt annat?

Tjej i kassa: Ja, jag brukar själv alltid äta den vegetariska pajen.

Medelåldersman: Vegetarisk? VA? Asså jag är inte vegetarian, det vill jag verkligen inte ha.

Nu är det plötsligt mannen som blir arg! Han bad ju om en rekommendation? Och så lägger han till den kanske orimligaste kommentaren jag någonsin hört.

Tjej: Eh…

Medelåldersman: Nu känns det som att du inte känner mig ens!

NÄ EXAKT! NI KÄNNER JU INTE VARANDRA! Vill jag ropa. Men jag nöjer mig med att göra mentala anteckningar.

* * *

Någon dag senare går jag förbi en av de allt fler supermedvetna lokalproduktionsknarkande small batch-matvarubutikerna där vi bor i Vasastan och ser en reklamskylt de satt upp.

”Clementiner med blad. Vackra att ha framme som dekoration.”

ATT HA FRAMME!

SOM DEKORATION!

Mina damer och herrar, vi har nått peak mäklarfrukt.

Det är nu bara en tidsfråga innan alla recept avslutas med instruktionerna: ”Fota tallriken, lägg ut – släng därefter maten i soporna.” Plötsligt förstår jag begreppet ögongodis. Okej, visst äter man med ögonen också. Men sen äter man med munnen.

* * *

Strax innan jag skriver detta äter jag lite tryffelchips. Väldigt goda. Jag tittar till på förpackningen och ser att bredvid innehållsförteckningen står det vem som är ”Chipsmästare” för just denna påse. Chipsmästare! Mästare på chips?

Och det är då det slår mig:

Det är ju inte gudarna som är tokiga.

Det är vi.

* * *