Till försvar för språkets rättigheter

text-sprak-utveckling-johan-hurtig-montage

Wiie, krönikan kan börja! 🙂

Om det nu är någon som fortfarande läser efter den lätt lobotomerade inledningen.

För det är ju tyvärr så att den mörka sidan håller på att vinna. Den sidan som vill utrota entusiastiska utropstecken, förbjuda smileyackompanjerad kommunikation och sätta alla messenger-dekaler i läger.

I vanlig ordning försöker de ta allt roligt ifrån oss.

Det är inte så att jag hatar regler, eller att jag tycker att smileys kan ersätta en vanlig punkt, men jag är för utveckling och jag upplever att någon behöver ta dessa språkets nyanlända i försvar.

* * *

Kommer ni ihåg när man pratade om talspråk? För att särskilja och okeja att man pratade ”fel”, att man uttryckte sig verbalt på ett sätt som man inte skulle gjort i text, att det var mer lugnt att säga fel än att skriva fel. Och minns ni hur trist 99 procent av all text var då?

Detta var ju på en tid då det pratade språket var etta. Du pratade med folk face to face och gjorde du inte det så ringde du. Textkommunikationen var väl begränsad till ett brev i halvåret, plus julkort och en kopierad rumpa med ett handskrivet ”röven” över faxen på kontoret då och då. Nu är det inte riktigt så. Statistik (som jag visserligen har hittat på) visar att 93 procent av all vardagskommunikation idag sker via olika form av textmeddelanden. Och det är ju superskönt, jag blir själv rädd varje gång det ringer i min telefon.

Detta gör förstås att det skrivna ordet förändras till att mer avspegla hur vi faktiskt pratar och att vi hittar på olika lösningar för att i textspråket tydliggöra det som annars ordnats av kroppsspråk och tonfall. Olika effekter: ingen vet när man ska skriva ”dem”, lavinartad ökning av ord som ”haha” och ”hahahaha”, fler utropstecken, samt givetvis språkets arbetskraftsinvandrare – smileys, emojis och dekaler.

För det behövs.

När jag gick på Handels i Stockholm var det allmänt känt – och coolt – att finansmannen Christer Gardell alltid svarade på mail med ett ord: ”ja”, ”ok”, ”kör”. Utan skiljetecken ens! Nu framstår det ju bara som superotrevligt. Vad är det med dig Christer, är du sur?

Och det är där alla ovannämnda exempel kommer in. För det är inte alltid så lätt att förmedla en rimlig trevlighet, entusiasm, eller att man är road, eller en välavvägd sarkasm i text utan att missförstås. Man vill ju inte verka sur. Sur är väl vedertaget som den åttonde dödssynden numera? Och guds elfte bud: Du skola icke vara sur.

Så då är det väl finfint att kunna dra till med ett peppat utropstecken eller ett ”haha” tillsammans med en glad smiley.

Jag fattar att det som gör folk så oroliga och misstänksamma ligger i den inneboende eskaleringen av de där små tricksen.

Ett utropstecken kommer sällan ensamt, ty de är flockdjur. En smiley besvaras ofta av ytterligare en, oftare knasigare, smiley och ett ”haha” är typ GJORT för att bara pågå och likt en galen revolverman i en dussinwestern skratta sig in i solnedgången i ett enda långt ”hahahahaha”. Det är klart att många blir rädda då och tänker att snart är det bara utropstecken överallt och nu får man inte sätta punkt längre och vet nån ens vad allegori betyder, men det får man väl inte säga i det här jävla landet.

* * *

Det jag försöker säga är att det inte är så farligt. Okej, det kanske är lite jobbigare just nu, men vi vänjer oss. Det kan vara lite läskigt med förändring men om hela världen ändras kan man inte bara säga ”nej tack” och låtsas som ingenting. Utveckling är oftast himla fint och kommer bli ännu bättre så småningom.

Jag lovar! 🙂

* * *