Det är lördag kväll, vi är på födelsedagsfest och några av oss står ute och pratar. Födelsedagsbarnets pappa vänder sig till en tjej i sällskapet och berömmer hennes outfit.
– Tänk att det kan bli så snyggt med en enkel vit skjorta.
– Det är faktiskt ett fint märke, Sand heter det.
– Åhå ja, fint ska det vara.
(Pappan vänder sig mot killen bredvid, som också har en vit skjorta, prydd med en liten hästpolospelare på bröstet.)
– Och här ser jag att vi har en finsmakare i dyrskjorta. Lyxigt värre!
(Vänder sig mot mig. Jag har en vit skjorta från Thom Browne på mig, helt utan synliga märken.)
– Och du då, för dig blev det Hennes och Mauritz.
Inuti huvudet svarar jag:
– Eh, okej jag kanske får skylla mig själv som lägger orimligt mycket pengar på ett plagg som ser helt vanligt ut, och visst det kanske är konstigt att enda lappen döljs när man stoppar in skjortan i byxorna men jag bryr mig ändå inte om ifall någon förstår, det räcker bra med att jag vet hur cool skjorta jag har, jag har inget behov av andras bekräftelse och förresten så är den jättedyr och värsta coola designern och han har liksom förändrat herrmodebranschen och samarbetat med Brooks Brothers och Moncler och den KOSTAR FAKTISKT MER ÄN DE ANDRA SKJORTORNA och förresten så säger man inte ”Hennes och Mauritz” sedan typ hundra år! Man säger bara Hå-Em jäkla knasgubbe!
Men utanför huvudet svarar jag:
– Mm. Typ.,
2012-08-20 12:18:50, 2012-08-20 10:18:50