När jag kom hem från Göteborg i går sträcktittade jag på tio avsnitt av House of cards (ni måste se den om ni inte redan gjort) istället för att sammanfatta mina intryck från festivalen. Men nu kommer till slut mina tankar om Way Out Wests sista dag.
* * *
Queen A
Jag är den första att erkänna att jag var tveksam till Alicia Keys som festivalens finalartist.
Det är ju så souligt, inte kan det väl bli rätt stämning på Way Out West? Har hon verkligen så stor publik i Sverige? Det måste väl vara så att bokarna jobbade på en större artist som aldrig gick att lösa? Hon är ju så polerad och vuxen. Tio minuter innan spelningen var jag fortfarande tveksam inför att ens gå dit. Jag nöjer mig nog med Alicia hemma i stereon. Så där höll det på.
Men jag haltade dit på trasiga ledband och det är jag extremt glad att jag gjorde. Alla mina funderingar var fel, fru Keys blev festivalens drottning och levererade en fantastisk konsert.
Den kändes så genomtänkt. Lite lugnare pianolåt följdes av toksvängig soul och så ett maffigt beat efter det. Eller den var ju förstås genomtänkt. Det var en show. Välbalanserat, proffsigt och väldigt roligt. Det var god stämning helt enkelt.
Alicia strålade, hon såg lycklig ut på ett sätt som att hon själv var överraskad av mottagandet. Spelade ingen som helst roll att hon hade med sig någon sorts dansgrupp från nittiotalet som sprang omkring. Allt fokus var på Queen A. Och att hon kan göra en så lugn och vacker version av Try sleeping with a broken heart och ändå ha publiken i sin hand hela vägen är faktiskt respekt.
I finalen brände hon sedan av No one (oh lord!), Girl on fire (här välte hon hela Slottskogen) och en mäktig Empire state of mind – och då tårades det nog i ögonen på betydligt tuffare killar än mig.
I iPhonens anteckningar klottrade jag mot slutet av spelningen ner att det är ”gospel i hela kyrkan med alla lampor på”. Vi säger väl så. En i sanning minnesvärd konsert.
* * *
Lam Lamar
Lyssna inte på vad folk säger till dig om Kendrick Lamars spelning. Den var sämre än så.
Varför tror typ alla hiphopartister att man äger en stor utomhusscen bättre genom att ställa sig framför ett liveband? Det är liksom inte 1973, det går att få ett jäkla tryck med maskiner. Det låter mer rätt då om ni frågar mig. Visst, när han körde Fuckin’ problems var det ju för en minut världens bästa spelning – det är ju så det funkar – men i övrigt var det bara jaha, vad än slentrianhyllarna slentriantycker.
Och det här med att ”samspela” med publiken.
Rapartistlivemanualen: 1. Gå till ena sidan av scenen och fråga hur läget är. Säg först att du inte hör dem. Gå sedan till andra sidan och upprepa. Är du på en stor scen fråga avslutningsvis även mittendelen. Är du inomhus överväg också att fråga ”the people in the back”.
Det andra mediokra tricket som Kendrick körde var trött call and response.
”When I say HEY you say…”
”…spela dina låtar nu och sluta larva dig.”
Blanda inte ihop ett jättebra album med en jättebra spelning.
* * *
Årets trend
Alla var i hatten på Way Out West. Alldeles för många bar slokhatt. Jag är ledsen, men det blev för många. Det var kul, we had a good run, men det är dags att gå vidare. Den tunna linjen mellan modernist och modist. Vänligen lägg slokhatten i för slokhatten avsedd behållare när ni lämnar festivalområdet. Det är dags för Prins Hatt att gå under jorden.
Annars var det lite tråkigt, när det gäller stildelen av festivalen, att det svajiga vädret gjorde att många nog valde torr-i-regnponcho eller hålla-mig-varm-spåret framför min-finaste-outfit-ditot. Det gjorde i alla fall jag.,
2013-08-12 16:56:49, 2013-08-12 14:56:49