Något av det viktigaste om man är i en sorts chefposition är att behandla alla sina undersåtar, förlåt anställda, lika. Man måste vara rättvis. Om man som ett exempel inte pallar med en av dem för tillfället betyder det att man inte får palla med någon av dem.
Själv försöker jag generellt jobba enligt management-modellen (ni vet ju att jag har en Handelsexamen) som kallas ”låt dem hålla på”. Inga jävla frågor, önskemål, synpunkter och sån skit.
Det har gått rätt bra.
Problem uppstår dock lätt om det skulle vara så att någon av dessa undersåtar, förlåt anställda, förlåt kontrakterade frilansare plötsligt får en miljard läsare på att skriva om friterad bearnaisesås – och den personen blir en söt liten primadonna som kräver specialbehandling. TYP ATT MAN SKA RINGA DEN OCH SÅNT. Fatta vad jobbigt, då skulle jag plötsligt behöva prata med alla som bloggar här. Sjukt jobbigt.
Tänk då om den random personen skriver så här på Twitter:
(Kom ihåg att vi fortfarande pratar om ett helt hypotetiskt exempel!)
Och kanske om den personen som hot startar den här bloggen.
Då kan man ju verkligen inte ringa upp, fast att man tänkt det (okej det där var ljug, det medger jag direkt) utan måste fortsätta att hålla sig undan.
Lite av ett dilemma.
Eftersom jag inte ser någon annan lösning än att gömma mig skriver jag dessa rader sittandes under mitt skrivbord. För att vara extra säker på att den här random personen – vem som helst kan det vara – inte ska komma hit har jag försiktigt minerat golvet omkring mig med ruccola.
Fortsättning lär följa.
,
2012-01-31 10:56:05, 2012-01-31 09:56:05