När jag var en liten kille som gick på lågstadiet hade vi stavningstävling någon gång i veckan.
Läraren läste upp ett antal ord och så skrev man efter bästa förmåga i sina skrivböcker. Till nästa vecka hade läraren (Agneta eller Rune) rättat och så fick man se hur många rätt man hade, man tävlade alltså bara med sig själv.
Eftersom jag var ordentlig och lite av en mönsterelev hade jag alltid alla rätt, i flera års tid. Detta var inget som jag sa till någon annan, man var ju tvungen att var lite cool och det var coolare att inte ha alla rätt såklart, men jag tänkte ändå på det och ju längre tiden gick desto viktigare blev det för mig. Till slut var det jätteviktigt och jag kände av en ordentlig press från mig själv inför de här stavningstävlingarna. Det var sällan helt lätt, alltid var det något ord som krävde lite funderande, men det blev ändå rätt till slut.
En dag hände det.
”Alldeles”, sa läraren (Agneta eller Rune) högtidligt. Pennor började skriva i skrivböcker. Panik. Det är ju två L, eller? Är det något lurt, som aldrig ungefär? Eller är det två i slutet, eller båda? Mer panik. Jag började skriva, ångrade mig, suddade, provade en annan variant, ångrade mig igen och gjorde om. Till slut nöjde jag mig, det fick bli all in på ett L på varje ställe.
En vecka senare, skrivböckerna delades ut, rättade. Jag bläddrade snabbare än någonsin tidigare till den senast skrivna sidan.
Aldeles, stod det med ett V som symboliserade fel efter. Ett fel. Mitt första. Jag ville bara riva sönder boken och springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Jag var inte duktig längre för jag hade haft ett fel. Allt var förstört.
Jävla alldeles! Vad är det för ord. Jag kan fortfarande inte läsa ordet alldeles eller skriva det utan att tänka på den där skrivboken och mitt första fel.
,
2011-01-06 22:07:03, 2011-01-06 21:07:03