”Om ett träd faller i skogen men ingen är där med sin Pokemon-app, finns det då någon som helst mening med något i livet?”
Jag brukade vara först med grejer.
Så är det inte längre tyvärr.
Nu vet jag inte om jag är sen på bollen, eller om jag ens är med och spelar.
* * *
För sex dagar sedan messar min popkulturbesatta kompis Jonas en bild. Den föreställer en liten Pokemongubbe – på Medborgarplatsens tunnelbanestation.
”Det är Pokemon Go, jag fick skaffa australiensiskt ituneskonto för att kunna spela det för det har inte släppts i Sverige än.”
Jag blir sugen på att prova själv men hinner inte ta tag i det.
Dagen efter ser jag hur de mer tech- och dataspelsintresserade early adoptersarna i min Twitterfeed refererar till Pokemon Go. Hur kul det är och hur de har längtat och, givetvis, att det inte kommit till svenska appstore än. Det är ett enda sammelsurium av till synes friska människor som lägger upp bilder med obskyra figurer de fångat, varvat med andra som slår knut på sig själva i att avfärda och skämta om sagda människor.
Cogito Pokemon ergo sum: jag spelar, alltså finns jag.
Om ett träd faller i skogen men ingen är där med sin Pokemon-app, finns det då någon som helst mening med något i livet?
I söndags släpptes till slut spelet på den svenska marknaden och spreds lika snabbt som en debattartikel om Penny Schulman, siffrorna stack iväg som gällde de en Fermenta-aktie. Det är Bingolotto. Folkligt, festligt, fullsatt!
* * *
Aktiekursen för Nintendo, som ligger bakom spelet, gick upp över 30 % på två dagar när spelet släpptes i USA. När jag gick på Handelshögskolan cirkulerade det ett skämt: ”När svärmor ringer och vill köpa, då är bubblan på väg att spricka.” Tisdag morgon får jag ett sms från min mamma: ”Vad är det här Pokemon Go? Det verkar ju spännande!”
Därmed får vi väl dödförklara fenomenet Pokemon Go.
Och jag hann aldrig testa.
* * *
Läs mer krönikor!
HAR DU DRABBATS AV SEMESTERHETS?
RONALDO GÖR MIG TILL EN HEMSK PERSON
Följ mig!
SNAP: @denjohanhurtig