Det var en tuff kamp inombords när Kalle föreslog att han skulle köra ett träningspass med samtliga bloggare här på cafe.se.
Givetvis är det en kul grej som alla kommer vilja läsa om och se, men den innefattar förstås också mig och min förslappat spensliga kontorskropp. Jag insåg att mitt träningspass inte skulle vara i närheten av handbollsavslut från kantposition eller pilkastning utan något som är lite mer utanför min komfortabla zon. Men nu blev det ändå klartecken, we have a go och allt det där, Kalle lanserade Tränathon 2012 och snart ska jag tydligen träna MMA.
Exakt, MMA – Mixed Martial Arts står förkortningen för, det är allt jag vet, plus att det rör sig om stenhård fighting och att jag utan tvekan kommer vara dålig och få stryk. Eh. Peppad! För om jag aldrig provat fighting på något vis så har jag ändå tagit emot en och en annan smäll i livet. Eller det har jag ju inte alls, men en enda gång kan jag dra mig till minnes och det känns som om det är på sin plats att jag berättar om den episoden nu.
* * *
Nu är ni med mig, jag är sexton år och jag går i nian på Falkenbergsskolan i Kalmar. Jag är på ett sätt lite tuff för jag har praoat hos min storasysters kille Johan på JC och jag är först i skolan med att ha bootcutjeans. Jag har dessutom förstått att mode handlar om att sticka ut så bland alla skejtklädda killar finns jag i glansig skjorta och just fina bootcutjeans från Crocker. Kanske hette modellen 333, Levi’s motsvarande modell som jag kunde köpa några månader senare hette 555, det minns jag säkert. Hursomhelst är jag förstås inte lika tuff som skejtarna eller dom som röker, för att inte tala om skejtarna som röker. Jag är garanterat inte lika tuff som jag försöker framstå.
Vi befinner oss på högstadiediscot Sandra och oss emellan kanske jag har lite hybris, jag kanske tycker lite för gott om mig själv, kanske har jag druckit några Astrakan-cider innan jag gått in. I alla fall börjar jag sträcka ut ena benet när folk går förbi där jag sitter, jag lägger alltså krokben för dem. Någon går förbi, ramlar till lite, tittar på mig frågande och går vidare. Lite kul. Sedan kommer Ola, fast jag vet inte vid detta tillfälle att han heter Ola (det lär jag mig senare i en annan anekdot), jag ser bara att det är en kille som är mindre än jag och mitt ben åker ut. Ola snubblar till.
Och vänder sig mot mig med en arg min. Han tittar på mig och kanske säger något i stil med ”vad fan håller du på med?” innan han skickar två slag i ansiktet på mig. Ett rakt på kindbenet och ett lite mer över ögat. Jag känner det knappt först och sitter chockad kvar när han säger ”bögjävel” lite så som man tyvärr sa på den tiden och går därifrån. Efter en kort stund svullnar jag upp ordentligt och det börjar göra riktigt ont, så jag går till baren (som bara serverar olika sorters läsk och chips) och får lite is att lägga på. Jag får oerhört mycket sympatier för min blåtira men känner inte riktigt att jag förtjänar dem, det var ju jag som gjorde fel och sträckte ut benet framför främlingarna.
När jag kommer hem är mamma vaken och hon blir av förklarliga skäl jätteorolig när hennes lilla son stiger innanför dörren med en blå svullen påse under vänster öga. Min förklaring är lika knapphändig som uppenbart lögnaktig: ”Jag fick en armbåge på dansgolvet”.
”Jaha”, säger mamma, ”bra att du är hemma”. Och sedan var det inget mer med det.
Jag träffade Ola flera gånger efter eskapaden, men tror aldrig vi något om den. Kanske mindes han inte ens att det var jag. I alla fall var det historien då en kille som inte förstod bättre fällde en kille som reagerade och därmed mildrade kille 1:s tonårshybris.
Sensmoralen: ibland är man värd en blåtira.
* * *
Hoppas man får ha hjälm när man tränar MMA förresten.,
2011-10-30 19:43:26, 2011-10-30 18:43:26