Jag sitter i lugn och ro på tunnelbanan, ska bara åka två stationer.
När jag gick på tåget fanns det en fyra där alla säten var lediga, så jag satte jag mig på ena platsen närmast fönstret.
På nästa station går det på en ilsken tant, som tillhör minst en av kategorierna hemlös/psykiskt sjuk/bag lady och hon har med sig en sorts vagn, fullastad med påsar och små lådor med diverse skräp. Det luktar inte jätteilla, men heller inte speciellt angenämt. Hon sätter sig i min fyra, snett emot mig. Vagnen blockerar större delen av min väg ut, men inte riktigt hela.
Hon spänner ögonen i mig direkt.
”Skaru av eller?” säger hon.
”Nejnej, inte än” säger jag artigt och ser att jag kommer kunna tränga mig förbi utan att hon ska behöva flytta sin vagn. Stackars tant, hon kan inte ha det lätt. Jag ser inte ner på någon, alla är lika värda tänker jag, inte ska hon behöva rulla undan sin vagn för min skull.
Fem sekunder går. Tanten stirrar på nytt rakt på mig med en smått galen blick.
”Skaru aav?” frågar hon.
”Nej då, ingen fara” svarar jag. Det måste vara en bra bit till nästa station.
Tanten viker inte ens undan blicken innan frågan kommer på nytt.
”Skarru aaaav?”
Jag lägger på ett extra artigt, förlåtande och väluppfostrat leende till tanten, hon kan inte ha det lätt. Och så snällt att hon ändå inte vill vara i vägen.
”Det är ingen fara, jag ska inte av än.”
När tåget närmar sig stationen börjar tanten se stressad ut. Här är någon som vill vara artig, tänker jag. Vi rullar in på perrongen och bromsar sakta.
”Skarru av nu? Skarru av nu?” undrar tanten samtidigt som tåget stannar.
”Ja nu ska jag faktiskt av, men det är ingen fara alls, jag kommer emellan”, säger jag och gör en ansats att klämma mig förbi vagnen.
Tanten kastar sig över sina saker, omfamnar vagnen och drar undan den från mig.
”FÖR HELVETE, du fattar väl att jante vill att duska KLADDA PÅ MINA GREJJER!!”,
2011-12-07 17:48:54, 2011-12-07 16:48:54