Nu är inte detta någon musikblogg men ibland – i konsumentupplysande syfte och då min omvärld förbiser viktiga detaljer – måste jag bara göra en utvikning och tipsa om en och annan fin bit.
Daphni har vi pratat om här massa gånger tidigare och nu har fullängdaren Jiaolong släppts (så egentligen är det dags att sluta gilla Daphni, ni fattar) men inte innan ni älskat sönder denna.
Sinkane heter egentligen Ahmed Gallab och är om jag förstår saken rätt (vem hinner faktakolla i INTERNETÅLDERN?) medlem i bland annat Yeasayer och Caribou som Daphnimannen också är med i. Eh, ja.
Det låter i alla fall strålande när den exotiska discoburgaren Runnin’ får någon sorts valiumdrogad dansgolvsbehandling toppad med LSD. Hade jag skrivit om jag varit journalist på hipp musiktidning 1998. Nu får ni väl ta och lyssna direkt istället!
Sedan har vi sönderkramade The xx som man egentligen bara vill hata för att alla andra älskar det.
De ba *älsk* och man ba *hat*.
Egentligen alltså. Men sedan kommer för mig fullständigt okända Bodhi inramlandes och drämmer en lysande Angels-mix i bordet. Och då sitter man där med hipsterskägget i inboxen och kapitulerar. (Infoga 1998-musikskribenten här: ”Filterxylofon! Undervattenskick! Deeeep!”)
Hipphetsbonusen med de här låtarna är dessutom att de inte går att få tag på i digitalt format. Bodhi-mixen är osläppt och Daphni-mixen bara släppt på vinyl [vinöyl]. Vad jag vet alltså, är ni snälla och säger till mig annars?,
2012-10-30 18:40:20, 2012-10-30 17:40:20