Ja. Jag hade på mig den dubbelknäppta H&M-rocken som ser rätt lyxig ut. Jag hade kammat håret bakåt lite extra noga, vilket kan uppfattas som stekigt backslick av den oinsatte, så jag stack helt klart ut stilmässigt på den hipsterfyllda klubben vi besökte i lördags och var nog några år äldre än alla andra där. Visst, jag har supermörka ögon så att det ser lite ut som att mina pupiller är förstorade. Absolut, jag är en stressad själ och kanske biter ihop käkarna mer än genomsnittet. Och ja, jag har varit sjuk och går fortfarande omkring och snörvlar tydligt eftersom jag inte kan snyta mig varenda minut.
Så jag förstår verkligen att den hipsterförklädda narkotikapolisen beslutade sig för att gå fram till mig, det gör jag. Jag tickade av för många boxar i manualen ”så spottar du en sleazig kola-dealer” helt enkelt och det är fine med mig. Kan till och med känna en aning smicker, har kanske en farligare aura än jag tror ändå. Så jag är helt med på att han gick fram till mig. Det var inte det.
Men han måste förstå mig också.
Jag har en modeblogg där jag ofta skriver om japanska jeans, hur man bäst klär sig som en tuff person med popkulturkoll, diviga sneakers och trånga kavajer – sånt som coola killar gillar. Jag syns på tv ibland, lägger upp massor med bilder på mig själv här på bloggen och på instagram och gör webb-tv-inslag för Café. Jag har massa härliga läsare, det är många som mailar frågor och funderingar, jag blir igenkänd då och då och kan märka hur en del tittar på mig när jag är ute. Därför blir jag jätteglad när det vågar komma fram trevliga personer och säga något om vad jag har skrivit eller om tidningen. Till exempel på klubbar sena lördagnätter.
Det är så det är, och det är verkligen kul.
Och hade den snälle polisen vetat det, tror jag inte stämningen blivit alls lika konstig.
Jag såg hur han liksom tittade till på mig, tog mod till sig och stegade fram. Svart sotarmössa lite på sniskan, snäll och hipp uppsyn och en blond perfekt fjunig hipstermustasch. Givetvis iförd slapp bomberjacka och smala jeans. Snygg kille liksom. En typisk bloggläsare, tänkte jag. Vad roligt! Lilla egoboosten. Här kommer han.
”Hej, ursäkta…”, säger han artigt innan jag fyller i, för att verkligen underlätta för honom, modigt att gå fram sådär ju.
”Japp, det stämmer. Det är jag som är han”, säger jag med mitt bredaste leende.
Skojar till det lite. ”Det är jag som är Johan Hurtig.”
”Jaha…”
Det blir väldigt konstig stämning. Han verkar inte alls intresserad av vilken årgång av Nike Air Max som jag gillar bäst (1990 just nu).
”Hur är läget?” försöker jag trevande. Undrar om han vill prata skinnjackor kanske?
”…”
Han ser närmast lite chockad ut.
Jag biter ihop käkarna lite stressat, kliar mig på näsan och snörvlar.
Det gör inte situationen bättre. Jag blir nervös.
”Ville du något speciellt?”
Tänker att han kanske har någon stilfråga. Kanske undrar han något om sin studentoutfit.
Han samlar sig en aning.
”Eh, jo jag är från polisen. Jag kom fram till dig för att du uppvisade vissa tecken på drogpåverkan.”
Statusfallet, ungdomar. Statusfallet.
”Jaha…” svarar jag ledset. Hej då lilla egoboosten, vi ses aldrig mer.
”…men nu ser jag ju att du bara har mörka ögon och är snuvig.”
”Jaa, jag är faktiskt jätteförkyld. Supersnorig.” Kanske kan jag i alla fall få lite sjukdomssympatier.
”Jaha, vad tråkigt… Jag ska också fråga dig om du har något i fickorna just nu som man inte får ha.”
”Nää… eller jag har halstabletter.”
”Ja men det får man ju ha.”
”Jo, ja, det får man ju.”
”Precis. Ja då får jag önska dig en fortsatt trevlig kväll.”,
2014-02-24 14:20:12, 2014-02-24 13:20:12