LOL, svett och tårar. I höstas bestämde jag mig för att börja med stand up-comedy. Varför gjorde jag det? Och hur gick det?
Läs reportaget här – från traumatiska barndomsminnen, via en utbildning i humor, till den kräksnervösa debuten.
* * *
Nu är det min tur, när som helst.
Jag känner pulsen slå i hela ansiktet.
Munnen är så torr att tungan fastnar i kinderna.
Jag måste ha vatten.
Försöker hälla upp, men handen skakar så mycket att hälften hamnar utanför glaset.
Hjärnan rusar. Introskämtet som ett mantra. Men samtidigt tusen tankar.
Nu finns det ingen utväg, ingen tid att hoppa av. Strax måste jag ställa mig framför främlingarna i publiken och försöka vara rolig. Jag är här frivilligt. Men är jag kul? Kommer de skratta?
Så hör jag konferencieren påa mig.
– Han har inte hållit på så länge men han är jätterolig, ge en varm applåd till … Johan Hurtig!
Det känns overkligt, som i en film.
Jag går de tolv stegen fram till scenen, tar mikrofonen i handen och flyttar ut stativet åt sidan. Tittar ut i motljuset över de skuggade ansiktena framför mig.
Och säger:
– Det här är min stand up-debut …
* * *
Men vi tar det från början.
Den 13 augusti skickar jag ett mail till Cafés chefredaktör: ”Jag har anmält mig till en kurs i stand up-comedy. Skulle det bli en kul artikel till tidningen?”
Det tycker han.
Först säger jag inget till någon.
Som att det är något pinsamt jag ska göra. Men när folk i min omgivning så småningom får höra om kursen ställer de alla samma fråga: ”Varför?”
Svaren blir olika varianter på samma tema: ”Det blir ett bra reportage”.
”Kan vara lärorikt även om man bara ska jobba med humor i skriven form”. ”Mest en kul grej”.
Det är som att jag inte kan erkänna – varken för andra eller för mig själv – att jag helt enkelt vill börja med stand up, att jag vill göra ett riktigt uppträdande och få reda på om jag kan underhålla en publik.
Varför känns det så jobbigt?
Allt började förstås ännu tidigare.
När jag var tolv år gammal sa mamma och pappa en dag att vi ska ha familjeråd. Familjeråd brukade vanligen betyda att min äldsta storasyster skulle få tillrättavisningar eller att vi skulle få ett syskon till.
Men inte denna gång.
– Vi ska flytta, sa de. Till Kalmar. Pappa ska byta jobb så hela familjen ska flytta i slutet av sommaren.
Jag började gråta.
Tiden fram till flytten kommer jag inte ihåg så mycket av, det är bara fragmentariska minnen av tårar:
Jag slutar sjätte klass och gråter på skolavslutningen.
Jag spelar en sista cup med mitt fotbollslag. Vi vinner och jag sitter och gråter i omklädningsrummet med en liten guldmedalj runt halsen.
Jag säger hej då till mina kompisar på gatan med tårarna rinnande nerför kinderna.
Första dagen i min nya skola i min nya stad minns jag däremot varenda sekund av. Från cykelturen dit, när munnen blev så torr och ansiktet så varmt att jag var tvungen att stanna och prata med mig själv, till de fasansfulla minuterna när klassen satt samlad och alla undrade vem jag var, innan fröken Barbro berättade att det är en ny kille i klassen. Då var jag helt säker, nervösare än så här går inte att bli.
Där någonstans – och under veckorna som följer – blev jag en rolig kille. Jag märkte att när jag var rolig gillade folk mig. Och det räckte inte riktigt att jag träffade ett par nya kompisar, alla måste gilla mig. Om jag var den roliga så hade jag kontroll, om jag styrde skratten var jag trygg. Blygheten, oron för att inte bli omtyckt och att inte skaffa nya vänner, maskerades med skojande. Genom att bli klassens clown tog jag kontroll över osäkerheten inuti. Humor blev både något användbart och något jobbigt.
Än i dag får jag lite ångest när jag omedvetet gör något så att folk skrattar.
Men jag är fortfarande en rolig kille. Jag är en 32-årig social kameleont vars första instinkt när folk bråkar är att säga någonting kul.
Är det möjligen så att jag provar stand up i stället för terapi?
Brokigt gäng: Utöver Cafés Johan Hurtig (längst till vänster) deltog bland andra en egenföretagare och en professionell gycklare i stand up-kursen – här med Adde Malmberg som gästföreläsare.
* * *
För den någorlunda stand up-intresserade är kursens första dag en orgie i referenser. Ute på gatan står kursledare Thomas Oredsson, en av landets första och mest rutinerade stand up-komiker. Han hälsar välkommen och lotsar in mig genom varuingången. In i köket, backstage, där jag får så starka vibbar från Henrik Schyfferts tv-serie Allt faller att jag nästan kan se Johan Rheborg och Jonas Gardell sitta och prata vid det lilla bordet. Och så ut till själva matsalen, de andra deltagarna sitter redan och väntar vid borden närmast scenen. Den svartgula Norra Brunn-vepan på väggen bakom. Jag hör jingeln för SVT:s gamla stand up-program Släng dig i brunnen inuti huvudet: Döh! Döh-dö-döh. När som helst kliver Babben Larsson upp på scen och börjar skoja om att hon åker scooter, tänker jag.
Det är visserligen en kurs i stand up comedy, men det visar sig att vi nio personer som ska vara klasskamrater i en vecka är en brokigare skara än så. Några har redan kört inför publik ett par gånger, en del ser kursen som ett steg mot debuten och några har andra planer. En kille är professionell gycklare och vill addera humor till sin soloshow, en egenföretagare vill bemästra sin scenskräck, en glad singelkvinna från Örebro säger att hon vill träffa vänner för livet och en lite äldre kvinna berättar att hon bara behöver komma ifrån sin familj ett tag.
Lektionerna ser i princip ut på samma sätt hela veckan. Skriv skämt på ett givet tema, uppträd inför de andra, lyssna på Oredssons feedback, utvärdera och utveckla tillsammans. Det blir fort väldigt tydligt att det enda sättet att lära sig är att öva, öva, göra om och göra om. Lika fort blir det tydligt att det är tusen gånger svårare än man tror.
Vad är roligt då? Det ska visa sig finnas många bra redskap och knep att använda sig av på vägen fram mot ett skämt.
I grund och botten handlar det om igenkänning och överraskning. I den första delen av skämtet ger du alla nödvändiga förutsättningar. Publiken måste förstå vad du pratar om och uppleva någon typ av igenkänning. Den ska också ana vart vi är på väg, vad som rimligen borde ske härnäst. Men då kommer i stället en oväntad fortsättning – varpå publiken skrattar.
Greg Dean exemplifierar i sin bok Step by step to stand up comedy med följande lite gulliga skämt:
”Jag testade en lermask för ansiktet och i tre dagar såg jag mycket bättre ut.
Sedan ramlade leran av.”
Men fällorna på vägen är många. Den första vi fastnar i på kursen är att missta en bra anekdot för ett bra skämt. Egenföretagaren berättar en historia om hur hans kompis blev jagad av ett mc-gäng. När Thomas Oredsson feedbackar att storyn behöver en starkare poäng blir svaret:
– Fast den är helt sann, det var precis så det gick till.
Men sanningshalten är oväsentlig. När man berättar en historia i glada vänners lag är alla med på förutsättningarna, alla vet hur stel moster Berit är och därför blir det kul. Berättar man samma sak på en stand up-scen är det risk att det landar i ett deppigt ”ni hade behövt vara där”, eftersom publiken inte har hela sammanhanget.
En annan fallgrop är att en del skämt inte funkar för vissa personer.
– Man måste utgå från sig själv, säger Thomas Oredsson.
– Och det man säger får inte motsäga hur man uppfattas. Om det du berättar inte lirar med publikens bild av dig så köper de det inte, då spelar det ingen roll om skämtet är roligt i sig.
Detta upplever de flesta av oss under kursen – någon ser för smart ut för att dra skämt om pantade grejer hon gjort och någon ser för snäll ut för att dra otrohetsskämt. Ett sätt att kringå detta kan vara att uppfinna en bekant att berätta om i stället.
– Ulla Skoog hade en kompis som hon använde väldigt mycket, ”Biggan”. Hon var med om massa galna saker och sa dumma grejer, det var bara det att ”Biggan” inte fanns, säger Oredsson.
I mångt och mycket handlar det om att få med publiken på illusionen att allt är helt oförberett. Känslan ska vara att komikern går upp på scen, snackar om lite olika saker och spontant drar ner gapskratt efter gapskratt.
– En gång efter ett gig kom det fram en äldre man, väldigt proper, och berömde mig för mitt uppträdande. Han var oerhört imponerad och frågade hur jag kom på allting. Jag började svara att jag kommer att tänka på något som kan bli kul, skriver ner och skriver om tills jag är nöjd, säger Oredsson.
– Va? svarade han. Skriver du ner det? Är det förberett alltihop? Jaha… Sen gick han bara sin väg. Mycket besviken.
Det bästa knepet för en lyckad illusion är att vara ”här och nu”, något som Oredsson återkommer till flera gånger under kursen. Att anpassa detaljer i skämt efter var man är någonstans eller att plocka upp en dagsaktuell händelse kan vara mycket effektivt. Det gäller för stand up-komiker såväl som för den som håller tal och kan referera till vad någon sagt tidigare.
– Många komiker brukar stå och lyssna på dem som kör före, då hör man om de pratar med publiken och kan få reda på användbara grejer, berättar Oredsson.
– Jag börjar alltid med att kolla bokningslistan hos kassapersonalen. De som varit med ett tag vet att de ska skriva upp vad det är för företag. Då ser jag kanske att det står ”12 personer SEB” och kan plocka fram alla mina skämt om finanskrisen.
Men det allra viktigaste är nog ändå igenkänning. Om folk inte fattar vad du snackar om eller kan relatera till det kommer de heller aldrig skratta.
Alla våra läxor bygger på den grundtanken. Under veckan som går får vi i uppdrag att skriva skämt på följande teman: min uppväxtort, ett jobb jag haft, semester, min civilstatus, politik. Ämnen som alla har personliga erfarenheter av. Till vissa teman får man många uppslag och till andra färre, men det blir alltid något. Sakta men säkert samlar vi på oss en liten påse med roligheter. På onsdagen nämner Oredsson i förbifarten att man pratar om en miniminivå på 6 LPM när det gäller stand up. LPM? Laughs Per Minute. Sex skratt i minuten. Ett var tionde sekund – det är ganska mycket.
Det är svårt att beskriva hur det går till när man kommer på ett skämt. Man sitter med någon iakttagelse som man sedan försöker hitta absurditeter i, eller någon allmän uppfattning som går att vrida till, eller saker som bara är roliga att säga. Ibland får man till det, ibland blir det en kul sägning som man kan ha som transportssträcka på väg till det riktiga skämtet. Ofta blir det något som är skoj men svårt att använda. När vi övar på oneliners skriver jag följande:
”Varför heter det mejl? När jag skickar borde det heta dejl.”
Lite kul, men jag vet fortfarande inte hur jag ska använda det.
Som ett gift: Efter stand up-kursen fick Johan blodad tand och tjatade sig till ett riktigt gig.
* * *
Det är egentligen inte nervöst alls under hela veckan. Det är bara roligt.
På fredagsmorgonen kör vi ett genrep innan vänner och familjer kommer till examensgiget senare på dagen. Jag har valt ut mina bästa skämt och printat ut hela texten, och sedan prydligt vikt små fina manuskort. Genrepet funkar helt okej för mig, skämten känns roliga och hänger ihop bra, men jag känner att jag kanske står och läser lite för mycket ur manuset i stället för att prata fritt. På lunchen frågar jag min klasskompis Johanna om hon tycker att jag ska köra med eller utan manuslapparna.
– Alltså, det är klart att det blir bättre utan, om du minns vad du ska säga. Du blir lite… Pär Lernström annars, säger hon.
Det får bli utan lapp. Och med det beslutet kommer paniken krypande.
Nervositeten beror både på att jag är orolig över minnet och att jag ogillar att släppa kontrollen. Så jag skriver ner nyckelord till skämten på ett papper som sen kan ligga på pallen bredvid mig när jag kör. En livlina om jag tappar bort mig helt. Ordningen återställd och jag spenderar sista halvtimmen innan go-time på att gång på gång läsa manuset för mig själv inne i huvudet.
Jag är näst sist i gruppen och självklart tilltar nervositeten när jag väntar, men samtidigt märker jag att den inbjudna publiken skrattar som galningar. Och det är klart att de gör, de är ju där för att se en vän eller familjemedlem utsätta sig för en väldigt läskig grej. På ett sätt är kanske publiken ännu mer nervös än de som står på scen.
Det är alltså inte så farligt. Och det går fint. Det känns fantastiskt att köra utan de prydligt vikta manuskorten, jag behöver inte titta på stödorden en enda gång och publiken skrattar på rätt ställen. Efteråt får jag beröm av kollegor och kompisar, jag är lättad, jag har gjort det.
Det är bara ett litet problem. Det känns inte alls som att jag har gjort det. Inte på riktigt. Möjligen är jag för hög på endorfiner för mitt eget bästa, men jag lovar mig själv att göra allvar av drömmen om en ordentlig debut. Ett riktigt gig på en klubb med främlingar i publiken.
Komikpanik: Till slut bestämmer sig Johan för att köra sitt uppträdande utan manuslappar – och nervositeten eskalerar.
* * *
Jag mailar Thomas Bonderud som är ansvarig för Big Ben Standup, en klubb som håller till nere i källaren på en brittisk pub på Södermalm. Jag utnyttjar skamlöst reportaget jag skriver för att få okej på att köra fem minuter på söndag en vecka senare. Går dit en gång innan för att reka och titta på när min kompis David ska köra, han är också rookie men jätterolig. Han säger till mig att det är skönt på just Big Ben, ”för strålkastarna är så starka att man ser inte ens publiken, man kan låtsas att man står själv hemma och kör”. Hoppas att man hör publiken vid något tillfälle i alla fall, tänker jag.
Söndagen kommer orimligt fort. Jag har kommit överens med kurskollegan Johanna om att få lite input på mitt material. Vi ska ses några timmar innan i närheten av klubben.
På dagen är jag helt uppe i varv. Faktum är att jag vaknar nervös, det har jag aldrig varit med om tidigare. Inte ens när jag skulle till min nya skola den där dagen.
På tunnelbanan är det varmt. Jag måste ta av mig halsduken. Och rocken. Börjar må riktigt illa, blir torr i munnen och varm i ansiktet. Känner pulsen på halsen. Är blöt på ryggen. Försöker andas genom näsan och anteckna situationen i mobilen, bara för att distrahera mig.
När vi sitter och jobbar är jag knappt närvarande.
– Vilket av de här två skämten ska jag köra? frågar jag Johanna.
– Kan inte du välja åt mig? Säg bara vilket som är roligast. Är ens något av det här kul?
Jag skriver ner nyckelorden på en lapp och sitter sedan bara och stirrar på den. Eller genom den. Är helt oförmögen att ta in någon information. Mycket olustig känsla. Kan inte sitta still heller.
Skratta eller gråta? Publikreaktioner under Johan Hurtigs examensgig på Norra Brunn.
* * *
Plötsligt står jag där på scenen. Lyfter ur mikrofonen ur stativet, flyttar det åt sidan, blickar ut i motljuset. Och säger:
– Det här är min stand up-debut…
– … och precis som min sexdebut sker den alltså i en mörk källare tillsammans med 30 främlingar.
Publiken skrattar. De skrattar faktiskt.
Det funkar. Jag kan.
Johan Hurtig
Foto: Stefan Holm (Artikeln är tidigare publicerad i Café 2/2014.),
2014-05-21 13:54:00, 2014-05-21 11:54:00