För över fyra år sedan började jag modeblogga på Aftonbladet.
Det var hur kul som helst.
Jag skrev så tangenterna skallrade, ett tag snittade jag fyra inlägg om dagen. Jag visste helt enkelt inte bättre.
Jag skrev om allt jag gillade. Jag skrev om japanska människor som fyrtio personer i västvärlden kände till, jag skrev oräkneliga rubriker på temat ”Är det en [supersmal referens som få roas av] eller är du bara glad att se mig?”, jag skrev helt vanlig (men sällsynt) modekritik och framförallt skrev jag från hjärtat, ärliga små episoder ur mitt liv. Och sådär höll det på.
En dag ringde det från Café och plötslig tog jag min lilla tummelplats till webbdagbok och flyttade hit, till johan.cafe.se. Jag fortsatte berätta om obskyra märken, fortsatte skriva personligt och roligt om ett ämne som ingen annan skrev personligt och roligt om. Ibland la jag upp en bild på en öl och skrev ”psscchht – det där var ljudet av helgens första öl”. För att jag tyckte det var kul. Men då visade det sig att ni var riktigt många som också tyckte det var kul. Någon kallade det för en postmodern modeblogg, ett epitet jag bar med stolthet.
Rätt var det var blev jag anställd och fick ansvar för hela Cafe.se.
Sen var det vardagen som bara kom och gick, inte visste jag då att det var livet som jag fick. Jag skrev vidare, inte sällan hittade jag sätt att smyga in Peter LeMarc i bloggen. Men det var något som hände. Det var inte längre oförställd skrivglädje som rann ut över tangentbordet, det var inte ren entusiasm. Bloggen hade hamnat på att göra-listan. Det personliga försvann allt mer, knasiga idéer och format lyste med sin frånvaro – kvar blev mest ett flöde av plaggtips och ett och annat halvhjärtat skämt. Bloggen blev ett jobb som vilket jobb som helst. Det var helt enkelt inte så kul längre. Jag skapade ett monster. Ett monster som gick på halvfart, på sparlåga.
Men det här handlar ju inte ens om mig. Utan om er.
Jag ville inspirera, roa, underhålla er genom att dela med mig av mig själv. Det har jag misslyckats med den senaste tiden. Jag vill klara upp de här missförstånden. Börja om på ny kula, tillsammans.
Och därför lägger jag ner.
”Hurtigs hörna – en sorts modeblogg” is no more.
Modebloggen är död. Länge leve modebloggen.
Klipp till svart.
(Tystnad.)
(Svagt ljud av EKG-maskin som sakta blippar igång.)
(Tona in klippet ur Lejonkungen när apan Rafiki visar upp den nyfödde Simba för alla djuren.)
Jag börjar på ny kula här. Nu.
(Tona in triumfatorisk musik.)
Ge en varm applåd och ett ordentligt välkomnande till Cafés senaste bloggtillskott: ”Roligt! Allt som är kul med Johan Hurtig”. Spänn fast säkerhetsbältet och gör er redo så kommer jag snart med ett litet manifest och en programförklaring.
För ni hänger väl med?
,
2014-04-09 17:41:25, 2014-04-09 15:41:25